Jag har börjat känna konstiga känslor. I flera dagar har jag börjat tänka på typ relationer, kärlek.
Varför har jag alltid känt det som en självklarhet att jag ska vara tillsammans med en kille?
Varför har jag varit så instängd, begränsad? Jag tror nog att jag alltid i slutändan kommer att vara tillsammans med en kille. Men tills dess finns det ju ingenting som säger att jag måste det. Jag är ung. Jag kan bli kär i vem jag vill. Eller rättaresagt i vem som jag än får känslor för. Kärlek kan vara något så mycket större.
I mina drömmar om framtiden kommer jag nog alltid att tänka på killar. Jag är nog en sån som vill leva med en kille.
Ha familj osv. Men just nu tycker jag att det känns så tråkigt. Mitt liv är inte förutbestämt. Vad som helst kan hända.
Jag behöver inte ha allt det där, eller något av det förrän om massor av år. Och tills dess kan jag fylla mitt liv med vad som helst.

Jag vet inte riktigt vad jag är inne på. Jag är nog inte annat än straight. Jag vill inte vara någonting. Jag vill vara fri. Känna vad jag känner & ha dom tankar jag har. Vem har bestämt alla facken som finns när det gäller allt? Musik, läggning, mat, kläder.
Jag är nog bara så uttråkad på mitt liv. Jag är nog för trött.
Jag granskar nog mina känslor & tankar för mycket, mer än vad som är sunt.
Men jag skäms inte. För jag är nog så pass säker i min osäkerhet trots allt.
Jag kan sluta upp hur som helst, men oavsätt vart eller hur så kommer jag alltid känna vad jag känner för tillfället.
Och det är äkta