Mina råttor är hos någon jag aldrig varit hos förut. Jag har träffat henne i bara ca 40 minuter och ska på den tiden dömma om hon är att lita på. Och även om hon inte hade varit att lita på vad hade jag haft för val?
Allt känns så overkligt. Har jag några råttor? Har jag bara inbillat mej alltihop?
Det känns så tungt. Om det ska vara såhär så vill jag inte.
Jag vill inte ha djur! Det gör för ont. Det är för jobbigt.
Nu är det bara jag, Tamlin & Bazzo. En hund jag inte klarar av och en kanin jag inte kan tillbringa så mycket tid som jag vill med pga hunden jag inte klarar av.
Dom där 40 minutrarna låg råttorna i min tröja. Jag pussade & klappade på dom massor. Blink ploppade med ögonen och Bonzo blundade och mös in sej i tröjan. Det känns som att jag aldrig kommer att få se dom igen. Varför känner jag så?
Just nu känner jag för att falla tillbaka. För vad finns där att falla ifrån? Ingenting.
Det är jag ensam mot det som kretsar i min bubbla. Och så kommer det alltid att vara. Ingenting kan hålla mej i den här verkligheten. För den finns inte.