Jag räknas tydligen inte längre, igen. Och den känslan påminner mej alltför mycket om hur jag kände förut.
Varför ha en relation med någon som gör att jag känner mej otillräcklig? Jag känner att jag inte spelar någon roll.
Och så vill jag inte känna. Fast å andra sidan vill jag inte bryta den här relationen. Borde jag kanske acceptera att jag är mindre värd än dom andra? Acceptans är en bra sak. På det sättet får jag nästan inget, och ger nästan inget. Det blir mer rättvist. Och jag slipper gå runt & känna att jag betyder skit lite, eftersom att den personen kommer betyda skit lite. Då behöver jag inte känna att jag betyder minst, och då är vi på samma nivå.
Jag ingår aldrig i dom där orden.
Varför blir jag så besviken över det? Varför bryr jag mej?

Det blir bara bättre & bättre mellan mej & M. Igår hade jag en svacka där jag kände mej orolig.
Men vi pratade om det och jag tror att det känns bättre idag. Jag vill ju att det ska vara äkta ifrån båda hållen

Hemma börjar det bli sådär jobbigt igen. Pappa slänger in allt i mit rum, inklusive saker som inte ens är mina.
Har han sett hur mitt rum ser ut? Jag har fullt med saker, flyttkartonger osv här. Det är så att man kan gå ifrån dörren till sängen precis. Jag kan inte ta mej fram till fönstrena eller hyllorna. Och han slänger in mer!
Han kom in med gitarren, jag typ: Kunde den inte ligga på sängen i lila rummet? (Lila rummet: det rum där vi har datorn, en gästsäng, en fotölj & lite tränings saker som ingen är inne i förutom när det ska dammsugas).
Pappa: Nej!
Sen kommer han in med en skål som han & mamma hade för typ en vecka sen, och några av sina egna och mammas tidningar samt ett par brev som det står Carina Boberg på. Gitarren fick jag ju acceptera, den är ju ändå min. För tilfället ligger den i sängen men vart ska jag lägga den när jag går och lägger mej? Golvet är ju fullt!
Men när han lägger in SKRÄP i mitt rum blir jag.. Jag vet inte vad jag blir. Jag blir nog ledsen?
Jag slängde ut dom grejjerna i soffan, frågade varför han lägger in saker i mitt rum som inte är mina och då ignorerar han mej. På samma sätt som han ignorerat mej under min uppväxt. På det sättet han ignorerar mej förutom när någon annan är omkring oss.

Jag vet inte varför jag är så känslig just nu.
Liksom, jag funderar på att dumpa ännu en vän bara för att jag får känslan av att jag inte spelar lika mycket roll som alla andra, jag blir rädd för att det M känner för mej inte är äkta och jag får typ värdelös känslor när pappa behandlar mej såhär just idag. Och det är knäppt, för såhär behandlar han mej varje dag. Varför blir jag såhär ledsen just idag?!

Jag började städa huset, sen mitt rum. Men sånt här tar verkligen död på alla mina krafter. Orkar knappt hålla mej uppe. Vill bara gå & lägga mej fast att jag vaknade för bara några timmar sen.