Sitter här och smuttar på mitt te som Tünde gav mej. Jag är as sjuk och känner inte smaken.
Jag slipper arbetsförmedlingen men missar att vara i älskade butiken. Jag träffar inte Blink & Leffe idag. Jag träffar inte Tünde. Jag missar alla torsdags-kunder.  Jävla skit.
Igår svalde jag vitlöksbitar. En bit lika stor som en alvedon, men till skillnad från alvedonen så fastnade den i halsen. Jag kände hur den gled trögt ner för varje gång jag svalde. Så jävla obehagligt!
Tamlin kastreras på tisdag. Men jag har ingen som kör mej antagligen.
Jag har blandade känslor inför det här. Jag är orolig för att något ska gå snett. Han är ju min familj, min älskling, min bebis, min hund. Går något fel kommer jag aldrig att förlåta mej själv.
Men jag vet ju att det här är det bästa jag kan göra för honom och för mej själv.
Veterinärer kastrerar hundar dagligen. Och kan man ha en kangal okastrerad när den blir könsmogen? Det skulle vara som att ha en varg hemma. Jag vill inte riskera att han blir ett monster. Jag vill lära mej av hennes misstag. Jag minns hennes ord och minns hur ont det gjorde i mej då jag tänkte mej in i hennes situation.
Tamlin ska inte bli ännu en hund med kangal blod i sej som inte får leva mer än i 3-4 år. Han ska leva längst och få världens bästa hundliv.
Jag oroar mej för att han ska förändras för mycke. Sluta vara Tamlin. Jag oroar mej för mycket och förhoppningsvis i onödan.
På tisdag 9:30 klappar jag Tamlin och ser honom sakta falla in i narkosens dimma.
Jag är rädd för att det ska påminna för mycket om när Blunder fick somna in. Men för Tamlins skull borde jag vara med när han får sprutan även om det är svårt för mej.
Jag kan ju inte bara lämna honom runt 8 och låta honom sitta & vänta i ett helt främmande rum och sen behandlas av helt främmande människor. Nej, jag måste vara med.

Nu ska jag måla naglarna