Jag känner mej tom. Jag har backat ett steg till idag.

Jag älskar mina föräldrar. Men jag önskar att jag hade en närmare relation till dom.
När vänner pratar, eller folk pratar över huve taget om sina föräldrar, jag undrar vart det gick fel med oss.
När jag läser folks bloggar där dom skriver om sina föräldrar. Jag kan inte relatera.
Jag vill kunna relatera.

Uäääh.. Jag orkar bara inte just nu.
Känner mej så ensam. Tamlin hjälper så jävla mycket.
Känns som att jag bara har honom nu. Han & jag.
Idag gick jag inte ifrån jobbet förrän jätte sent, för att slippa komma hem.
Jag hann inte gå upp på min rum, inte ens komma innanför dörren innan skriket börjar.
Jag vill stänga det ute.. Skriket, hatet, anklagelserna..
Jag kommer inte att klara det här själv.
Inte en dag till. Och imorrn jobbar jag bara till 4:a.
Och på söndag jobbar jag bara till 3!

Maten känns som stenar i min mun.