Det här är vad jag tänker:
Droger är till för folk som inte har någonting. Som behöver någonting för att klara av vardagen.
Det där förstår jag mindre.
Det här förstår jag mer:
Droger är till för dom som har allt. Som har vuxit upp tryggt hos sina föräldrar, har haft stabila vänner, en bra skolgång och allt som hör till en trygg uppväxt. Droger är till för dom som aldrig har behövt sakna något, som har kunnat få allt dom någonsin drömt om. Droger är till för dom som inte längre känner något pga sin trygga uppväxt, för dom uttråkade, trygga och sökande människorna.
Drogerna kan också vara till för personer som har allt det där, men någonstanns på vägen gick det fel.
Personer som inte längre är som dom en gång var, inte har den status dom är vana att ha.
För dom med svala och stela själar som vill känna någonting, det tror jag mest på. Man vill vara lika viktig som man en gång var, en i gemenskapen. Det finns inte någonting som binder människor samman så mycket som droger gör. Men det finns inte heller någonting som särar människor så mycket åt som droger gör.
Vad vet jag? Det här är bara mina tankar.

Droger för mig är bland det värsta. Ni som känner mig vet att jag avskyr tex cigaretter. Jag hatar varje gång jag märker att ännu en och ännu en till av mina nära börjar röka, eller trillar tillbaka. Man låter någonting ha makt och kontroll över en. Man luktar illa och blir äcklig både inombords och utanpå.
Så droger är desto ännu värre. Dom lindar människor kring sitt lillfinger. Människor som inte ens inser att dom låter sig lindas. Om det är svårt att sluta att röka, hur svårt är det då inte att sluta med droger?
Varför låter man sig kontrolleras så av någonting? Varför behöver vi människor alltid någonting att må dåligt över?
Varför har vi människor så svårt att bara vara lyckliga? I den här generationen så ligger det i våran natur att inte vara lyckliga. Det vet ni lika bra som jag! För vi har allt, precis allt. Och ändå kan vi tamigfan inte nöja oss med det!

Är det någonting min farmor har lärt mig så är det att oavsätt hur svårt livet än blir, det spelar ingen roll.
Det finns ingen som helst ursäkt till att sluta leva, sluta älska, sluta må bra.
Allt kan falla ihop omkring en, men man slutar inte kämpa för det. Folk omkring en kan falla ihop, man själv kan falla ihop, men man måste fortsätta kämpa, man måste resa sig upp igen. För sig själv och för alla runtomkring som bryr sig och älskar.
Jag skriver inte det här för mig själv, för jag vet redan allt det här. Jag vet hur lyckligt lottad jag är.
Jag skriver det här för alla mina vänner som rasar ihop av anledningar jag inte förstår.
Jag vet att man kan må dåligt av olika saker, människor är olika känsliga och mår dåligt olika grader av olika saker.
Händelser som skulle få mig att må dåligt men inte dig och tvärtom kanske skulle påverka en annan människa helt annorlunda. Men jag säger er att jag tror inte att det är så jävla illa som ni känner att det är. 
Och förmodligen inser ni inte det förrän dom verkliga händelserna börjar ske i era liv.

Jag vet att för mig är det viktigaste att jag, mina djur och alla jag älskar och bryr mig om är friska och mår bra.
Man kan leka med livet sköra tråd hur länge som helst, men det är inte förrän döden hälsar på okontrollerat som man inser hur rädd man egentligen är om sitt eget och andras liv.