Dom är helt oberäkneliga.

I tisdags förra veckan blev han nästan påkörd av en cykel. Vi går på trottoaren helt vanligt, jag har ganska kort koppel. Helt plötsligt flyger det förbi en cykel så nära att hon måste bromsa brevid oss och nästan åker in i snöhögen.

Tamlin blir ju livrädd för den där människan som inte ens han hörde komma. Men det gick bra förutom att han hela vägen hem sen var jätte uppstressad. Han drog i kopplet och for runt så fort han hörde ljud bakom sig.

Han är så jävla känslig, händer någonting tar det en hel dag för honom att lugna ner sig.

I torsdags gick vi till jobbet. Jag tränar honom väldigt mycket bland människor, människor betyder korv för honom. Däremot blir han väldigt osäker om dom liksom kommer emot honom.

Iallafall, vi kommer till ett ställe där det kommer fullt med 7:klassare. Dom kommer emot oss, han viftar på svansen = Nu får han ju korv! Sen ligger det ett mobil skal på marken ifrån en Nokia 3310. En kille lyfter benet och jag typ hinner tänka "Vad fan gör han?!" Sen sparkar han på skalet så att hans ben nuddar min fot och nästan kommer åt Tamlin. Mobil skalet flyger upp på Tamlin och Tamlin flyr åt sidan, varpå jag daskar rätt ner i en snöhög baklänges. Läraren såg vad den här killen gjorde och såg argt på honom, jag tror han fick en rejäl utskällning.

Jag var så upprörd att jag skakade. Som tur var det bara 5 min kvar till jobbet. Jag gick in och lämnade Tamlin och kände att jag behövde slå ihjäl någon. (Och det här är fan inte bra, jag måste kunna slappna av. För Tamlin känner ju direkt min ilska).

Fredagen var han nervös. Men sen på lördagen åkte jag och pojkvän till Ikea. Ställde oss utanför ingången med korv och lät honom slicka på korven så fort det gick förbi en människa. När människan gått förbi får han äta korven. (Det där såg faktist pojkvännen på ett hundprogram. Väldigt bra idé för det verkar funka).

Det är så blandat. När vi möter en människa viftar han på svansen men samtidigt så håller han sig tillbaka litegrann. Han liksom är reserverad.

Jag är så ledsen för att det blev såhär. Han är ju världens bästa hund annars. Han älskar alla hundar, katter, kaniner, och övriga djur. Liksom inga problem. Hade jag fått välja mellan att han skulle vara rädd för människor och typ han-agressiv hade jag garanterad valt han-agressivitet. För hundar kan man räkna ut hur dom kommer att göra. Jag vet aldrig hur en människa kommer att reagera. Och människor finns precis överallt hela tiden.

Vissa frågar inte ens om dom får klappa, dom bara slänger fram armen och antar. Det är ju också ett stress moment för honom.

En bra sak iallafall men ännu ett tecken på att människor är oförutsigbara.

Jag berömmer Tamlin när vi möter en gubbe, ger honom korv och är allmänt glad.

Då börjar gubben vi möter också berömma. När vi möter honom pratar han glatt och säger "Ja, duktig hund. Bra! Du är så duktig!" Han kollar på Tamlin men går bara förbi. Tamlin viftar hej vilt med svansen och såg undrande efter honom.

MEN det var en positiv upplevelse. Fler sånna vill jag möta.

Ush fan vad jag är kluven.