Jag ser verkligen inte fram emot att åka till veterinären imorrn. Hans sår läker inte i den takt jag hoppats på och jag är rädd för att antibiotika måste sättas in. Såret har blivit större också så jag är inte alls längre säker på att det inte behövs sys. Han väger ju mycket och rör sig mer än vad han borde. Så egentligen är det inte konstigt att det blivit större men jag hade verkligen hoppats på att det skulle läka bättre. På mornarna ser såret bättre ut för då har det fått vila en hel natt, men så fort han går på såret så blir det värre igen.. 

När jag ringde veterinären så kändes det bra tills att hon sa att vi kanske behöver ge lugnande. Då blev jag kallsvettig. Jag tror att en ren undersökning skulle gå hur bra som helst men har ingen aning om hur han kommer att reagera när dom tar tag i hans nackskinn och trycker in sprutan.. Om jag blir stressad och orolig redan nu vad fan kommer inte han att vara imorrn?! Han känner ju mina känslor lika lätt som jag känner ifall någon skulle stampa mig på tån. Jag hade förberett pappa på att han får ta honom till vet om det skulle behövas, men nu är inte han i Sverige! Och det finns ingen annan. 

Försöker se det ifrån en positiv sida, det här är jätte bra träning samtidigt som jag verkligen får reda på hur långt han har gått i sin utveckling. Jag är bara så jävla rädd för risken att det här kanske får honom att ta miljarder steg tillbaka. Jag får försöka ha lite mer förtroende för att han är stabilare än så.. 

Jag har redan förberett dom på att veterinären får hälsa på honom i väntrummet först, så att Tamlin kan acceptera henne innan undersökningen börjar. 

Spännande......