När jag stod framför spegeln i linne och nyss hade tvättat bort mitt smink, släppte jag ut mitt vågiga hår. Just i det ögonblicket kände jag mej söt. Jag tyckte jag var fin. Liksom, mina ögon stirrade tillbaka på mej i spegeln, jag såg så oskyldig ut. Men samma sekund som jag tänkte det så började jag tänka "Varför ska man vara söt. Vad finns det för mening i det? Man kommer ju ändå dö tillslut, man blir ju ändå gammal".
Sen fick jag skuldkänslor för att jag tyckte att jag var fin. Jag vet inte varför. Det är ju en bra sak att tycka att man själv är fin. Sen börjar jag undra varför jag tänkte som jag gjorde. Det där med att det är onödigt att se bra ut. Det är väl en stor fördel om man ser bra ut.
Jag är väl bara trött. På nätterna föds massa knäppa tankar i mitt huvud. Idag kände jag för att skriva ner dom.

Jag ser inte alltid bra ut. Okej, jag ser sällan bra ut och nästan alltid dålig ut. Men jag har mina fördelar jag med.
Vissa dagar ser jag mitt hår som bara en stor trasslig, sliten massa. Ansiktet fullt med blämmor, dubbelhaka, ingenting är propitioneligt osv.
Men vissa dagar älskar jag mitt tjocka hår, trots att det skulle behöva ha samma färg överallt och inte så urtvättat. Jag älskar att jag har ett blått och ett grönt öga. Jag tycker om dom dagar då mina skrattgropar syns, och när jag har en fin hy med röda kinder. (Ofta är jag antingen kritvit eller tomatröd).
Och när jag gled med händerna längs min kropp imorse så var jag rätt nöjd då med. Jag är bred, det går inte att komma ifrån. Min genetiska stora benstomme kommer jag alltid att dras med. Men det är såhär jag ser ut. Utan kläder så ser jag inte tjock ut. Och det gör mej glad. Det finns en del som jag skulle vilja ändra, men jag försöker ändå glädjas över vad jag har.

Idag är jag glad. Idag är jag nöjd.