Igår dog en av världens fetaste män. Han vägde ett halvt ton.
Det stod i tidningen att han varit sängliggandes dom sista månaderna av sitt liv.
Det fick mej att tänka, och undra vad det är som får människor att tycka att maten är värd det.
Att det är värt att ligga där bara för att få äta. Äta sej så fet att man inte kan röra sej. Leva sitt liv i sängen!
Men jag då, är inte jag också lite så? Ibland äter jag så mycket att jag måste knäppa upp byxorna och lägga mej i soffan.
Jag klagar och gnäller över att jag har så ont i magen. Jag har så ont i magen ibland efter att jag ätit så att jag inte kan göra annat än ligga i soffan pga att jag har så ont. Det får mej att känna mej tjock & ful. Vissa dagar kliver jag inte upp ur sängen förrän sent bara för att jag inte vill möta världen som tjock. För jag, min själ, min person är inte tjock. Det är min kropp som är det. Så det känns så konstigt för mej att gå runt och se ut såhär. Ja, det är konstigt men det är så jag känner. Så kanske förstår jag trots allt folk som säger att dom är födda med fel kön? Eller dom som vill operera bort sin arm pga att dom känner att det egentligen inte är deras egen.. Eller så förstår jag inte alls det. Men jag kan iallafall dra vissa liknande paraleller emellan.

Dom fick slå sönder väggen för att få ut mannen ur sitt hus.. Då levde han fortfarande. Hade dom inte behövt slå sönder väggen skulle han fortfarande ha levt nu.