Jag börjar få solsting. Jag ligger i gräset högt ovanför vattnet och känner hjärtat dunka. Dunk, dunk, dunk. Det är mitt liv som känns. Jag gillar att springa tills kroppen pulserar och sen lägga mej ner och nästan lyftas av dom ansträngda hjärtslagen.

Jag läser mycket böcker. Jag är inne i en stor läs period nu. Jag vill läsa nya, läsa om, läsa fortare. Jag vill hinna läsa hur många böcker som helst, men livet är kort, väldigt kort.
Det är konstigt, trots att jag läser väldigt mycket just nu och dras in i andras liv och andras världar så känner jag mej mer levande än på länge. Jag är mer närvarande. Jag lever inte bara mitt liv utan jag upplever det också.
Uppskattar dom små sakerna, som min kropp (okej, en stor sak), vinden som blåser och luktar vatten vid Bazzos bur. Tamlin när han är nyvaken, regnet mot huden, min vita t shirt med katt på som gör att det ser ut som att jag har mer färg på kroppen än vad jag egentligen har, min mjuka säng på kvällarna.
Att få röra sej! Jag är så glad att jag kan cykla, springa, hoppa, klättra.
Kusinerna som maniskt äter morötter för att få en mer orangenyans i hyn, jag som tänker att jag hellre är vit än orange.
Det jag uppskattar, det andra uppskattar. Jag är frisk.
Jag har tusen många år till att leva! Jag har min evighet framför mej! Min tid är begränsad men inte farligt begränsad!

Jag gillar att vara känslig, då känner jag iallafall. Hellre ledsen än ingenting alls.

Och så har jag läst den här boken:


Den var bra. Den får mej att uppskatta det som man oftast inte tänker på. Att man är frisk, att man lever och kommer att fortsätta leva.
Nämen nu ska jag sluta vara så djup. Jag har varit djup i massor av dagar.
Jag satt uppe halva natten inatt och pratade om djupa saker.
Ytliga saker: Ge Tamlin mat och gå ut med honom.