Jaao...
Jag brukar inte skriva sånt här i bloggen, men just nu känner jag att jag behöver.
Ena sidan av mig känner sig sårad och den andra sidan känner sig som en bortskämd snorunge..
Jag fyllde år för en vecka sen, mina föräldrar försvann ut med båten på min födelsedag, jag såg inte ens skymten av dom. I onsdags (igår) var farmor, farfar & min faster här för att fira mig. Idag när jag var hos Ella så frågade dom vid matbordet vad jag hade fått i födelsedags present, jag svarade. Sen kollade dom på mig och frågade igen "Okej, vad fick du av Per & Carina?" (mina föräldrar). Jag svarar "Ingenting". Där slår det mig att det har gått en vecka sen min födelsedag, och en dag sen vi firade mig och jag har inte fått någon present. Jag kanske är bortskämd men det är inte själva presenten jag är ledsen över. Det är gesten.. Liksom ett kort där det står grattis på tex. Någonting, en kram! Vad som helst. Att dom inte ens träffade mig på min födelsedag blev jag lite sårad över men jag glömde det fort för jag förstår ju att dom ville ut med båten.
Detta hade inte heller sårat mig så mycket om det inte var så att min brorsa fick en dyr grill i födelsedags present när han fyllde år för 2 månader sen. Jag kanske är världens mes, världens tönt, en bortskämd sådan. Men jag märker hela tiden sånna här saker, tecken på att jag betyder mindre. Jag vet ju innerst inne att jag betyder lika mycket för mina föräldrar som min bror gör, men trots det kan jag inte låta bli att tänka lite så.
Jag vet att det här kanske låter som jag skrev, att jag är bortskämd. Men som jag också skrev så är det inte det att jag inte fick en födelsedags present. dom hade kunnat skrivit ett grattis kort, eller ens varit hemma på min födelsedag. Men det är som att den dagen då jag föddes inte spelar någon som helst roll. Trots att det är en svensk tradition att fira födelsedagar så är just min födelsedag inte någonting att bry sig om.
Jag är jätte glad för att min bror fick sin grill som han velat ha, men det får mig också att undra vad det var som fick dom att bestämma sig att vi skiter i min födelsedag i år?
Får jag ens känna såhär? Jag är 21 nu och vuxen. Men samtidigt så är min bror 24 och har flyttat hemifrån, jag bor fortfarande hemma..
Jag är kanske bara extra känslig idag.
jag har också gett upp körkortet. Det blir nog inget för mig. Jag har klarat mig 21 år utan, så varför ska jag ha ett nu
Jag fyllde år för en vecka sen, mina föräldrar försvann ut med båten på min födelsedag, jag såg inte ens skymten av dom. I onsdags (igår) var farmor, farfar & min faster här för att fira mig. Idag när jag var hos Ella så frågade dom vid matbordet vad jag hade fått i födelsedags present, jag svarade. Sen kollade dom på mig och frågade igen "Okej, vad fick du av Per & Carina?" (mina föräldrar). Jag svarar "Ingenting". Där slår det mig att det har gått en vecka sen min födelsedag, och en dag sen vi firade mig och jag har inte fått någon present. Jag kanske är bortskämd men det är inte själva presenten jag är ledsen över. Det är gesten.. Liksom ett kort där det står grattis på tex. Någonting, en kram! Vad som helst. Att dom inte ens träffade mig på min födelsedag blev jag lite sårad över men jag glömde det fort för jag förstår ju att dom ville ut med båten.
Detta hade inte heller sårat mig så mycket om det inte var så att min brorsa fick en dyr grill i födelsedags present när han fyllde år för 2 månader sen. Jag kanske är världens mes, världens tönt, en bortskämd sådan. Men jag märker hela tiden sånna här saker, tecken på att jag betyder mindre. Jag vet ju innerst inne att jag betyder lika mycket för mina föräldrar som min bror gör, men trots det kan jag inte låta bli att tänka lite så.
Jag vet att det här kanske låter som jag skrev, att jag är bortskämd. Men som jag också skrev så är det inte det att jag inte fick en födelsedags present. dom hade kunnat skrivit ett grattis kort, eller ens varit hemma på min födelsedag. Men det är som att den dagen då jag föddes inte spelar någon som helst roll. Trots att det är en svensk tradition att fira födelsedagar så är just min födelsedag inte någonting att bry sig om.
Jag är jätte glad för att min bror fick sin grill som han velat ha, men det får mig också att undra vad det var som fick dom att bestämma sig att vi skiter i min födelsedag i år?
Får jag ens känna såhär? Jag är 21 nu och vuxen. Men samtidigt så är min bror 24 och har flyttat hemifrån, jag bor fortfarande hemma..
Jag är kanske bara extra känslig idag.
jag har också gett upp körkortet. Det blir nog inget för mig. Jag har klarat mig 21 år utan, så varför ska jag ha ett nu
Kommentarer
Postat av: Cissi
Jag förstår att du är besviken och ledsen! Min pappa har vart hemma från Thailand i två veckor nu och inte hört av sig. Jag träffade inte heller någon av mina föräldrar på min födelsedag och ingen av dom sa grattis (liksom skicka ett sms, så svårt är det inte). Jag fick pengar av min mamma sen på söndagen men liksom... inte mycket till födelsedag. Marcus föräldrar gav mig presenter men inte min egen familj. Så jag försår vad du känner och det spelar ingen roll att vi är 21, man känner sig ändå bortglömd och oönskad.
Trackback
